Balls to everything.

Har ont i huvudet av koffeinbristen och är seg fast jag sovit hur länge som
helst, och är fattig. Skulle kunnat gå ut på Strand ikväll med kompisar men
jag står inte på under 20-listan och jag var dessutom hemma från jobbet idag
för att jag är lite förkyld så det känns fel att gå ut därför.

Egentligen är jag inte så farligt förkyld alls, bara hostar ibland och så, hade det
varit vilket annat jobb som helst hade jag ju lätt gått dit. Problemet är bara, som
ni som tränat eller ansträngt er fysiskt på ett annat sätt med en infektion i kroppen
vet, att det blir tusen gånger jobbigare. Varenda steg blir tyngre.

Dessutom drack jag vin till maten på tom mage och drack en drink efter maten vilket
gjorde mig småfull, vilket bara gjorde mig trött. Orka.

Testade att fylla i ögonbrynen med en brun ögonskugga men jag ser bara konstig ut.

Nu ska jag dricka kaffe för att få bort huvudvärken, sen har jag godis. Alltid något.
Mitt rum är svinkallt.

with life / Emelie

Lite arbetarklassromantik.









Såhär jävla coolt är Slakthusområdet på dagtid.
Hur nattklubbar kan öppna här och dra publik övergår mitt förstånd.

with life / Emelie

Det cirkulerar mattetal på Facebook, som man lätt kan göra fel på.
Igår såg jag ett som lydde 2+2x2=? och man kunde svara antingen 6 eller 8.
Jag tänkte att svaret var 8, jag menar 2+2 = 4. 4x2=8. Enkelt.

Sen såg jag att det var många som svarat 8, och att de blev förlöjligade som fan
i kommentarerna. De som svarat 8 blev kallade dumma i huvudet, efterblivna,
"det här lärde jag mig när jag var 12" "hur fan kan ni ha klarat grundskolan"
borta, "HAHAHAHAHAHA idioter" "herregud, sverige går åt helvete" und so weiter.

Jag vet att det bara är ett kommentatorsfält på Facebook med en massa töntar
med mindervärdeskomplex, men jag kan fan inte låta bli att ta illa upp.
Det finns nämligen inget som kan få mig att explodera så som att bli kallad dum,
behandlad nedlåtande och bli sedd ner på rent allmänt. Jag. Blir. Galen.

Jag stör mig på hela den synen att man är intelligent bara om man är bra på matte.
Trodde man växte ifrån den synen efter mellanstadiet, men tydligen inte...

Nu vet jag att svaret på frågan är 6, eftersom jag och alla andra som svarat 6 fick
P-R-I-O-R-I-T-E-R-I-N-G-S-L-A-G-E-N våldsskriven på näsan av en sådär 50 personer.
Den betyder att man tar multiplikation före addition, således 2x2=4. 4+2=6.
Ja, det kunde jag också på den tiden då det begav sig, men nu är det på det här lilla
viset att jag inte har räknat matte på 2 år och således inte minns all jävla rotvälska
som jag proppade in i hjärnan inför prov och som sen försvann efter provet.

Det finns vissa människor som är bra på allt, som är bra på både språk och matte men
rent generellt brukar de allra flesta vara starkare i antingen språk eller matte.
Om jag får säga det själv är jag rätt jävla bra på engelska och jag var inte helt tappad
i tyska heller när jag gick i högstadiet. Svenska har jag alltid varit bra på, har alltid
tyckt om att skriva, har aldrig haft problem med stavning och har ett stort ordförråd.
(Nå, när jag anstränger mig, för att gardera mig mot besserwisser-invändningar)

Känner många som är som jag, att de är starkare i språk än i matte.

Betyder det att man är korkad, ändå? Även fast man är bra på språk?
Bara för att man inte är bra på matte?

Nej, givetvis inte.
Just därför gör det mig så jävla sur när folk som är över 12 år gamla gaddar ihop sig
och går på folk som löste ett mattetal utan att ha Prioriteringslagen i åtanke och
verkligen totalt idiotförklarar dom. Mindervärdeskomplex, much?

Jag menar, om nu talet var så jävla lätt, varför är de då så uppblåsta över att de kunde
lösa det? Vad är det att skryta om? "Jag kunde lösa matte på högstadienivå!!"
Ja, grattis, här får ni tårta också.



Jävla trähuvuden.

Att de lämnat grundskolan och fortfarande har samma sociala kompetens som
en nioåring är mycket mer skrämmande än att folk glömt Prioriteringslagen.

Så jag har bara en sak att säga till alla dom i kommentatorsfältet som tryckte
ner oss som glömt bort Prioriteringslagen för att de uppenbarligen har enormt
mindervärdeskomplex:



Puss.

with life / Emelie

... We need Perry Mason!

En mycket underlig sak skedde idag när posten kom.
Jag fick ett väldigt märkligt brev.



Det var adresserat till mig, helt korrekt namn och adress, så det är inget felskick.

Brevet innehöll detta:



En exponerad men oframkallad fotorulle och ett litet meddelande.




Detta är inget konstigt. Jag orkar inte framkalla. Det kan väl du göra.
/ Edvin

... va?
Varför? En filmrulle och ett brev? Jag känner ingen som heter Edvin...
Smått obehagligt? Ja. Spännande? Ja.

Ska lämna in rullen för negativframkallning imorgon och se vad det är. Pallar
inte lägga massor med pengar på en riktig fotoframkallning, plus att jag faktiskt
är lite nervös över vad som finns på bilderna. Jag menar, det kan ju vara precis
vad som helst... Jag gillar INTE att människan har min adress allafall.

Det kanske är någon som driver med mig, vi får väl se imorgon vad det är för
något på bilderna och hur jag agerar utifrån det.

with life / Emelie

I AM EMELIE EXCLAMATION MARK YOGNAUT.



Min knapp är alltså inte en viking eller något annat, den är helt enkelt
ett bevis på att jag har alldeles för mycket fritid som ägnas åt Yogscast
och Minecraft när jag borde... ja, jag vet inte... läsa böcker.

with life / Emelie

Jag har äntligen kommit på vad jag vill göra.

Har tänkt en massa och kommit fram till att det inte är speciellt säkert
att gå en serietecknarutbildning, jag menar, vad gör man efter den?
Hoppas att Galago ska snubbla på en? Det kan man ju inte direkt räkna med.

Jag har under hela mitt liv varit väldigt intresserad av medicin, även om matte
och naturkunskap aldrig varit mina starkaste ämnen. Läkare och psykolog kan
jag inte bli, det faller på mina betyg, men sjuksköterska!

I vår ska jag läsa upp Naturkunskap B på Komvux, och sen ska jag söka till
Sjuksköterskeprogrammet på Karolinska Institutet. Hoppas att jag kommer in!

Känns så bra att ha ett mål, att ha en riktning. Att veta att även om min jobbsituation
suger just nu så kommer jag att ta mig ur den - och det snart. Att sätta sig i skolbänken
och läsa Naturkunskap är en väg, och eftersom jag bara kommer läsa den kursen
och inte ha typ 60 andra kurser samtidigt kan det nog bli ett fint betyg också.

Fördelarna med att läsa SSK-utbildning istället för serietecknarutbildningen är:

* Jag behöver inte vänta tills 2013, jag kan söka redan i höst
* Jag bor kvar i Stockholm
* Slipper flytta till Gävle, slipper skiljas från nära och kära, slipper studielån
* Kommer få ett fast jobb när jag är klar
* När jag har SSK-utbildningen i grunden kan jag spetsutbilda mig till en hel
massa lattjo. Barnmorska, anestesi, pallativ vård, psykiati, etc etc. Finns massor.

Nackdelarna med att läsa SSK-utbildning istället för serietecknarutbildningen är:

* Det har inget med estet att göra
(fast däremot, med ett annat stort intresse, nämligen medicin och människor)
* Jag får bo hemma minst tre år till
(vilket suger lite, visserligen. men ändå. skönt att slippa feta lån)

Känns bra, detta.

Imorgon ska jag till banken och ringa vårdcentralen då jag har ont i knäet.

with life / Emelie

Givetvis köpte jag en hel del saker i London också.



Den 60-talsaktiga klänningen jag köpte på Primark för 10 pund.





Hittade först 2 LP-skivor i Camden, The Who sings My Generation och Pink Floyd's
Dark Side of the Moon. Tänkte precis köpa dom när jag insåg att de aldrig skulle
gå ner i min väska, så jag fick hålla mig till 45-varvare. Det var en massa lådor med
EP-skivor för det modesta priset 20 pence styck. (Typ 3 kronor!)

Hittade en Thin Lizzy-singel, med The Boys are Back in Town på A-sidan och Emerald
på B-sidan. Bra skick, inga hack och inga repor. Jag älskar Emerald, för där hör man
hur tydligt som helst att Iron Maiden inspirerades av Thin Lizzy's grej att köra två
gitarrer som spela samma slinga fast den ena gitarren spelar en oktav högre.

Första gången jag hörde Emerald trodde jag seriöst att någon hade bytt skiva i
stereon när jag inte tittat. "Vafan! Jag lyssnade ju på Thin Lizz- oh. Okej."





Köpte den här Creeper-tröjan på Camden Market också. Så sjukt awesome.


Min mamma hade även berättat för mig att jag borde köpa huvudvärkstabletter
i London för att de var sjukt billiga där. Jag menar, ett paket i Sverige kostar
kanske 40 kronor, minst. I London kostade ett paket 39 pence. Typ... 5 kronor?

Så jag bunkade upp.



Min skörd.

with life / Emelie

DAG FYRA.

Vi vaknade vid två igen, och började städa och packa ihop våra tillhörigheter.
Flaskorna vi druckit ur under ynka två kvällar radades upp i fönstret.



Sluuuut!

Drinkar som vår galne vetenskapsman Robert kom på:

Dr. Glenn (att våran göteborgske representant Jens drack den var roligt)
1 mått Glen's Vodka
1 mått Dr. Pepper
1 apelsinskiva

Energized Legspreader
1 mått Glen's Vodka
1 mått Tequila
1 mått Gin
1 mått KIX energidryck

Måttens storlek varierar efter hur stark drink du vill ha.

När vi packat allting gick vi till Paradise Fish Bar (bästa namnet någonsin) och
köpte lite mat, för att därefter sätta oss i en liten park och äta.




När vi satt där i mörket och den krypade kylan, kom en liten tant med rollator
förbi och sa med sådandär härlig London-brittisk dialekt:
"That's what I like to see, a picnic!"

Haha. Sjukt awesome. Särskilt med tanke på att picknicken i fråga såg ut såhär:



Vi såg snarare ut som ett gäng emos som satt och skar oss i handlederna
med sådana där hårda bitar av pommes frites och bara tyckte att saltet
var en bonus.

Sen blev det stressigt.

Vi åkte till St. Pancras igen och gick för att köpa tågbiljetter, bara för att
få veta att tågen till Brighton (som går förbi Gatwick) gick från stationen
London Bridge på söndagar. Okej, vi måste hitta buss 17 till London Bridge.
Problemet var bara att St. Pancras/King's Cross är ett jävla trafikinferno och
vi visste inte exakt var buss 17 gick ifrån, så vi sprang runt och letade och
när vi äntligen hittade busstationen hade vi precis missat bussen.




Sen kom bussen och vi gick på den för att åka till London Bridge, vilket skulle
ta en halvtimme. Alltså, planet skulle lyfta 20.05 och gaten skulle stänga klockan
19.35. När bussen kom var klockan ca 18.00. Alltså, en och en halv timme på oss
att ta oss ner till Gatwick, passera alla säkerhetskontroller och nå gaten.

Lite tight. Bara lite. Bara på gränsen till kört.
Ehe.

Vi roade oss på bussen allafall, där vi satt längst fram på övervåningen.





Vi ritade på bussfönstret. Killen med den höga hatten är TotalBiscuit.

Vi nådde London Bridge 19.33 (hurra, en fucking timme på oss!) och kollade
tågen, och såg till vår enorma lättnad att nästa tåg skulle gå 19.42.
Tåget efter det skulle gå 20.12, och hade vi tvingats att ta det hade vi ju inte
haft en chans att hinna med flyget. Fyfan. Hade bussen fastnat i en bilkö i typ
7-8 minuter hade vi missat 19.42-tåget.



Meeeen... vi hann med tåget.

Vi hann även till gaten i tid efter att ha sprungit genom säkerhetskontrollen
som terrorister som försovit sig med tidsinställda bomber runt midjan.
 


Så hamnade vi på planet och åkte hem till ett kallt och snöigt Sverige.

Jag och Sigge tog bussen hem igen, gick från Centralen till Slussen och åt
på McDonalds inna vi gick till nattbussarna. Den skulle komma om 21 minuter
så vi började gå längs med Hornsgatan och kunde hoppa på bussen i Zinkensdamm.

Så åkte vi hem till Sigge och sov.

Riktigt trevlig resa! <3

with life / Emelie

DAG TRE.

I vår bakfulla prakt sov vi alla till 14, då vi började gå upp. Alla tog varsin
dusch, och sen tog vi oss ut för att försöka få ut något av dagen.



Sigge och Robert på Julians loftgång.

Vi hade beslutat oss för att åka till Camden Market, eftersom det var lördag.




Jävligt coolt ställe. När min pappa såg bilderna sa han att det var så Carnaby
Street såg ut på 80-talet. Hoppas att Camden får fortsätta vara riktigt spretigt
även i framtiden. Det var kul att gå på Camden Market, men när solen gick ner
blev det ganska kallt.

Sen åkte vi bort till andra sidan Themsen för att gå längs med floden.






Väldigt fin utsikt!

Sen åkte vi till Trafalgar Square.




Hela gänget!

Sen åkte vi tillbaka hem till Julian där Julian och Cissi ställde sig i det
gemensamma köket och slängde ihop en pastarätt, som var sjukt god.




Julian satte även upp en massa planscher som han köpt på Camden Market.





Alla blev blixtförälskade i Star Wars: The Old Republic, utom jag som inte
har sett Star Wars-filmerna, så jag satt bara och tog det lugnt.

Sen somnade vi.

Fortsättning följer...

with life / Emelie

DAG TVÅ.

På morgonen vaknade Julian först för att han skulle vara på jobbet
klockan 10, och då vaknade även Robert, Emil, Sigge och jag.
Julian sprang hemifrån och vi fyra som vaknat beslöt oss för att klä
på oss och dra ut för att se staden. Cissi och Jens sov som stockar.




Vi lämnade Newington Green och tog oss in mot mer centrala delar av London.

Great Malborough Street, exempelvis.



Great Malborough Street leder en, om man går några tiotal meter på den,
till den gatan jag mest av allt ville besöka.

FUCKING CARNABY STREET. The modgata ïn the swingin' sixties.
Gick och hummade på The Kinks – Dedicated Follower Of Fashion.



They seek him here, they seek him there...

Carnaby Street såg givetvis inte ut som den gjorde på 60-talet. Cheap Monday
låg där, Monki skulle snart öppna, och med ett styng i hjärtat såg jag även en
jävla American Apparell-butik. Jag avskyr deras kläder.
DÄR! JAG SA DET! Att gå runt i fotbollsstrumpor, shorts och collegetröjor och
tro att man är en cool chey i Ell-ay när man egentligen trampar runt i snöglopp
på Götgatsbacken ser fullkomligt retarderat ut. Jävla hipsters. Jävla hipsters.
Ge fan i Carnaby Street.

Nå. (Rant over) På Carnaby Street låg även Muji, en japansk designeraffär där
Julian jobbar. Vi hälsade på honom och stod och pratade med honom ett tag
innan vi fortsatte nerför Carnaby Street, och i slutet av gatan hittade jag äntligen
en affär med tydlig modsinrikting. Givetvis sprang jag in där och pep förtjust
över att stå i en modsaffär på självaste Carnaby Street (jag har drömt om det
här ögonblicket sen jag var 15, låt mig få vara en fangirl) och ena killen som
jobbade där sa att det var en Quadrophenia-utställning en trappa ner.

Jag sprang ner dit och möttes av:






Väldigt trevlig överraskning.

Efter det splittade vi oss, jag och Sigge gick åt ett håll och Emil och Robert åt
ett annat.

Sigge och jag hamnade i Grosvenor Park och satt där ett tag.
Alltså, jag kan nog inte understryka detta tydligt nog: Detta är den 6 Januari.





Helt otroligt.

Sen fick vi reda på att Emil och Robert var vid Buckingham Palace så vi gick
ditåt med kartan i högsta hugg. Det var vid Buckingham Palace plockade jag
riktigt höga turistpoäng.









All very touristy indeed, men det var här jag skyfflade undan stoltheten och...

... tog en bild på en vakt.



Vi fyra hade strålat samman och gick runt i London igen. Vi ville hitta tillbaka
till de lite mer arbetarklassiga London för att hitta en billig pub eller ett billigt
snabbmatsställe för att kunna äta lite Fish 'n' Chips, men istället irrade vi oss
in vid värsta fancy kvarteren med mini-humrar och modehus-butiker.



Emil, som är dryga en och nittio, tyckte mini-hummern var rolig.

Sen gick vi förbi Julians jobb igen och frågade var en affär som hette Primark låg.
Julian hade berättat att han köpt en jacka där, och den var ju snygg, så vi ville
också gå och klädfynda där.

Damavdelningen var som Sodom och Gomorra och Tjernobyl samtidigt. Kön till
provrummet var 30 meter lång, lätt. Jag tröttnade och bara tog en snygg klänning
som såg rätt 60-tal ut, i storlek 38 och bara hoppades att den skulle passa.
Brukar kunna ha 38 i nyproducerade kläder, och den kostade ändå bara 10 pund,
men jag behövde inte oroa mig, den passade utmärkt.

Sen mötte vi upp Cissi och Jens som sovit hur länge som helst, och gick till en pub.
"Äntligen!" tänkte fottrötta och törstiga jag. "Wine! My kingdom for a glass of wine!"



Jag älskar hur roligt Robert ser ut att ha på den här bilden.
Smet även in på pubtoan och bytte till min nya klänning efter att ha bitit
av prismärkningarna och alla lappar. Desperat, kanske.

Sen slutade Julian jobbet, och vi gick och mötte honom och gick till en
indisk restaurang.






Maten var så jävla stark. Jag är egentligen inget jättefan av stark mat, tycker
inte alls att det är eftersträvansvärt när man äter en matbit och direkt efter att
man tuggat ur måste slänga sig på en yoghurtröra eller sin dryck för att inte dö.

Min filosofi är liksom att det inte ska vara smärtsamt att äta, det ska vara gott.

Efter maten åkte vi hem till Julian igen, och stannade även till på Tesco's och en
vin- och spritbutik och köpte mer starksprit.

I Julians rum öppnade vi Roberts laboratorium.





De andra shottade Tequila, men jag gjorde inte det pga dåliga erfarenheter.
Båda gångerna jag gått från en utekväll och spytt på gatan (classy, jag vet)
har Tequilashots varit inblandade. Inte bra, så jag lät bli.

Blev mysigt full allafall. Internet fungerade inte så vi lyssnade när Jens sjöng
och sen lärde oss Chalmers-sånger.

Riktigt mysig kväll. Somnade sen i en sovsäck.

Fortsättning följer...

with life / Emelie

Tillbaka från vår weekend i London!

DAG ETT.

Vi skulle åka med ett plan som skulle lyfta från Skavsta klockan 18.15.
Sigge och jag skulle åka flygbuss ner till Skavsta, och vi tog en som gick
klockan 15, så vi var i god tid.



Det regnade i Stockholm när vi åkte därifrån.

Vi kom lyckligt fram till Skavsta, och de andra vi skulle åka med som åkte
till Skavsta med bil hade inte kommit fram än, så vi satte oss och väntade.




Eftersom vi bara hade med oss handbagage och hade checkat in över
internet hade vi en hel massa dötid.

Sen kom Cissi, Emil, Jens och Robert! Vi tog en matbit innan vi gick igenom
alla säkerhetskontroller och ställde oss för att köa för att gå på planet.



Planet blev lite försenat för att det var is som behövde spolas bort från
vingarna, men till slut lyfte vi. Jag läste The Shining en liten stund, men
sen somnade jag. Vaknade av att piloten ropade ut att vi var ovanför
Amsterdam, och vi flög över mörka vatten, och sen flög vi över London.



Jävligt fint.

Vi landade på Gatwick där vi mötte upp Julians syster Lina som precis som
sin lillebror bor i London, och hon hjälpte oss att köpa biljetter och hamna
på rätt tåg så att vi kom till London.

Vi kom till St. Pancras, och där mötte vi Julian på ett närliggande McDonalds.
Efter ett snabbt litet kvällsmål gick vi och köpte såkallade Oystercards, vilket
är väldigt smidiga buss- och tunnelbanekort som man sätter in pengar på.





Röda bussar, fin arkitektur och vänstertrafik.

Alltså, jag kanske inte kan förklara hur mycket jag velat åka till London.
Jag har velat åka dit sen jag såg Pongo och de 101 dalmatinerna när jag
var liten, och när jag blev tonåring och lyssnade på the Pogues och sen
senare på The Who och då särskilt Quadrophenia blev den önskan mer
till ett måste. Ett jävla behov. En värk i hela kroppen; jag måste dit.

Så att äntligen få vandra på the dark streets of London var helt otroligt.

Vi hoppade på buss 73 mot Stoke Newington i norra London och åkte.



Det var alltid sådana där smala bussar med två våningar. Hoho.

Vi stannade på en liten affär där man kunde köpa vin och starksprit om man
uppnått 18 års ålder, för i Storbritannien tror dom tydligen på det där högst
bisarra idén om att man kan... ja, ta ansvar för sina egna handlingar?

[sarkasm-lampan på där, ja.]

Sen hade vi en väldigt märklig fest på Julians rum, som involverade vin, fulgroggar
bestående av 50/50 rom och cola, och Nordman, Roger Pontare, Sarek och Bahoz.

Greatest hits från första kvällen i London:









Nej, jag vet fan inte.
Julians rumskompisar måste ha trott att vi var totalt störda.
"What the fuck are the viking guys doing?"

Under kvällen hann vi med att ta massor med bilder, sänka några drinkar,
spela QWOP, kolla på Yogscast och allmänt flumma ur.












Ja... efter det hände det inte så mycket mer. Jag, Sigge och Julian trängde
ihop oss på Julians madrass och de andra fyra i gänget sov i sovsäckar på
golvet. Trångt och mysigt.

Fortsättning följer...

with life / Emelie

Eftersom jag älskar att gå igenom gamla bilder kör vi en
sammanfattning av året, precis som jag gjorde i fjol.

Januari - filmkvällar, preventivmedel, Aquaria och oljefärg.






Vi hade jullov och var hos Martin ett par gånger och såg på film, och åt
alldeles för mycket godis. Jag gav upp om minipiller som inte fungerade,
och testade p-piller som min kropp fullkomligt fuckade ur utav. I min
frustration ritade jag den där teckningen.

Jag och Sigge var på Aquaria, vilket var en av vinterns bästa dagar, och
i skolan målade vi 1700-talstavlor i olja.


Februari - längtan till våren, glas och rockabilly.





Jag längtade till våren och gick och tog trånande bilder ut genom fönstret.
Vi jobbade med glas i skolan, som åtminstone jag avskydde, plus att man
hela tiden skar upp fingrarna på det. Hilda och jag var på en rockabillykväll
på Bondens Bar, drack vin och dansade arslet av oss.


Mars - fimbulavintern, projektarbetesslit, men studenten börjar skönjas.





I mars började jag spara till den årliga cykelsemestern vi brukar göra på
somrarna, men på grund av dålig ekonomi kunde jag inte lägga undan så
mycket, och tvingades dessutom ibland att nalla lite av den.

Studentmössorna levererades och jag och mamma gick på stan en dag och
köpte studentklänning till mig. Resten av mars satt jag böjd över ritbordet
och panikskissade klart serien. Jag var klar med skissen 31:a mars, med
andra ord, 13 dagar kvar till deadline. Då hade jag 43 sidor att tuscha.

Med en totalt omänsklig ansträngning klarade jag av det, och det är fortfarande
den upplevelse som jag klassar som värst hittills i mitt rätt så skyddade I-landsliv.


April - Min och Sigges första årsdag, en befriande utgång och mösspåtagning.





De första 12 dagarna i april ägnade jag i ett virrvarr av mördande smärta
i höger handled och rygg, tusch och tidspress. Tog ledigt en kväll för att
fira ett år för mig och Sigge, och vi åt på restaurang.

På tisdagen den 12:e april lämnades projektet in, och på torsdagen gick
vi i klassen ut för att fira att det var klart. Vi kan säga såhär, jag förstår
varför folk super för att glömma. Att få glömma projektarbetet var underbart.

Sista april var det mösspåtagning. Efter ceremonin satte vi oss i Fatbursparken
med nachos, jordgubbar och cider, och pratade. Mysigt som fan!


Maj - skivor, utställning och ikappjobbande.





Vi hade utställning i skolans ljushall, och jag ägnade massor med tid åt att
komma ikapp i alla ämnen jag hade eftersatt under projektarbetet.
Jag var IG-varnad i Historia, Religion och Nutida Konst, och räddade ett G
(och till och med ett VG i Historia!) i alla. Religion och Nutida Konst är ändå
så tråkiga ämnen att jag inte skulle fått mer än G i dom ändå.
Att skriva om etik är så tråkigt att jag trodde kroppen skulle stänga av sin
auto-andning och låta mig kvävas till döds, bara för att ta bort plågorna.

Vi hade en fest i slutet av maj, i Tanto. Det var våran klass skiva, eftersom
ingen hade bokat någon lokal eller så. Vi hade inga pengar i klasskassan och
ingen orkade ta tag i att fixa det, helt enkelt. Att vi inte fick någon riktig skiva
bryr jag mig inte om, men jag var lite ledsen över att vi inte åkte flak.


Juni - Sjung om studentens lyckliga dar... och arbeit macht frei.





Vi tog studenten den 8/6, och jag var rätt ledsen över det, skulle sakna
gymnasiet så mycket. Kvällen avslutades på Pub Anchor.

Jag for ut i arbetslöshet, sökte jobb som en galning men hann också med
att gå på Skansen med Sigge och gå på Flogging Molly med Hilda.
Fick mitt livs hittills enda bild med kändis den kvällen, jag och Nathan Maxwell.
Vi basister måste ju hålla ihop.


Juli - Verklighetsflykt





Juli kan mest beskrivas som en verklighetsflykt. Jag hade inget jobb och
mina föräldrar tyckte att jag skulle söka socialbidrag eftersom jag inte hade
rätt till a-kassa och de såg ju hur kul jag tyckte det var att inte ens kunna
köpa lite glass i sommarvärmen. Sagt och gjort, jag sökte socialbidrag.

Jag hamnade i en karusell med dagliga besök i Farsta där jag skulle söka jobb,
med Stasi-övervakning, och en annalkande jobbsökarkurs på andra sidan stan.
I en vecka flydde jag verkligheten på cykel med några vänner, på vår årliga
cykelsemester, och när jag var hemma flydde jag in i Forsaken World med min
mage Schindleria. Åtminstone guilden behövde mig, även om inget jobb gjorde det.

Precis i slutet av Juli fick jag ett PM på Flashback som frågade om jag var
intresserad av att ta på mig moderatorshatten. Ja, för fan.


Augusti - Arbeit MACHT frei!





I Augusti fick jag äntligen jobb på Bring Citymail. Då, i början, jobbade jag
nästan varje dag men jag hann som tur var med att göra lite annat också.
Som att åka till mormor och klappa på katten, och få hem ett par snajdiga
stövlar på posten.


September - bullar, födelsedag och basker




I september köpte jag mig en basker och fick ett halsband av mamma, så
jag gick runt och kände mig 40-talselegant. Jag bakade bullar och klippte
sidecuts på Sigge en eftermiddag.

Jag fick min första lön också. För den köpte jag nya BH:ar på Twilfit.
Kom in efter jobbet, lite lagom äcklig efter en brevrunda, och bara en snabb
avsköljning i duschen och sen gått och eftersvettats hela vägen till Globen.
Fick tag i en fin BH allafall, fast jag var helt klibbig.

På min 19-årsdag var jag sjuk.

Oktober - biljard, Rammstein-biljetter och tavla





Jag spelade biljard för första gången med Frida och Hilda, och vi hade en
riktigt trevlig kväll. För min Oktober-lön gjorde jag det dyraste köpet jag
någonsin har gjort, då jag köpte två Rammsteinbiljetter till mig och Sigge.
Vi hade missat det egentliga släppet, så jag köpte från biljettshop som är
lagliga svarta börs-hajar, i princip. Man ser att det egentliga priset är 595
per biljett. Gissa vad jag betalade per biljett? 1700. Det är nog värt det.

Jag började även på en tavla.


November - bowling, guildmöte IRL och tavla





I mitten av November kom Renées kompis Ida som bor i Skåne och hennes
pojkvän Mike som bor i Sheffield (de träffades i FW-guilden) till Stockholm.
Dom två, Renée och jag gick tillsammans och bowlade för att sen dra vidare
till Sjätte tunnan. Mycket, mycket trevlig kväll!

I övrigt träffade jag mest Sigge, jobbade och målade på min tavla.


December - Högskolemässa, julbak, julkort, julklapp och tavla klar!







Jag gick på Högskolemässan och återfick lite hopp om framtiden.

Flashback skickade julkort till en dam i Örebro och jag fick en av de coolaste
julklapparna som jag någonsin fått. Fyfan, vad detta USB-minne ska användas
när jag börjar studera igen.

Det blev jul, och jag hade en mycket trevlig julhelg som involverade sedvanligt
frossande, firande av Nackas minne med starkvinsglögg och allmänt mys.

2011 var ett helt okej år. Det hade sina dalar och toppar, men det var på det hela
taget ett bra år. Jag har lärt mig massor, och växt lite till som människa.

Bäst med 2011: Jag lärde mig så jävla mycket om mig själv.
Vad har jag för värderingar? Vart står jag politiskt? Jag tänkte äntligen själv.
Jag är otroligt stolt över den jag är, och hur jag är och hur jag ser ut.
2011 var året då jag äntligen klarade av att ge mig själv en hi-five och säga
"Emelie, du är ju tamefan helt grym! Jag älskar dig!" och ta skit utan att den
rörde mig i ryggen. Just nu känner jag mig så stark. Som att jag kan klara allt.
Precis vad som helst.

Sämst med 2011: Att vara arbetslös. Det tär så jävla mycket på en att inte ha
något att göra, och att känna att alla ansökningar man skickar likagärna bara
kunde sändas rakt ut i rymden för att ingen, absolut ingen, ens bemödar sig
med att svara. Då var jag ändå bara arbetslös i exakt 2 månader. Det finns ju
folk som har det värre.

Vad jag ser fram emot under 2012: Börja plugga igen.

Vad jag inte ser fram emot under 2012: Ingenting faktiskt. Inget skrämmer mig.
MOT OÄNDLIGHETEN OCH VIDARE!

with life / Emelie

Satan vad nålkåt jag är just nu.

En fullsleeve är ungefär det snyggaste man kan bära i tatueringsväg, och jag
önskar att 10 tusen bara kunde braka in på kontot helt plötsligt så jag kunde
gå och börja diskutera motivet med en tatuerare.

Jag har faktiskt en riktigt bra idé om motiv. Tema Nocturnal.
Det finns inget som gör mig så nöjd och tillfreds som att sitta uppe hela natten,
sitta vid datorn, rita lite, lyssna på musik och småpyssla lite. Jag är en nocturnal.
Det var så jag fick idén: Varför då inte smälla in min hyllning till natten på armen?

Dessutom finns det ju då en uppsjö med snygga saker man kan tatuera in.

Tillexempel, jag ska inkludera delar (himlen) ur Starry Night.



Sjukt vacker tavla.

Dessutom finns det ju hur jävla mycket inspiration som helst att hämta om
man bara vänder upp blicken på natten, vilket så många inte gör.







En rymdsleeve! En hel jävla stjärnhimmel på min vänsterarm!
En ren hyllning till natten!

Vad tror ni om det?

with life / Emelie

Dagen efter nyår vaknade jag hemma hos Sigge.
Passade på att gosa lite med valparna och fota dom.





Så söta att man dör lite inombords. <3

with life / Emelie