Run like hell
Idag var jag ute och sprang igen, för första gången sedan jag
skadade foten, och den höll! Jag har visserligen lindat om den nu
igen men det var mest en extra säkerhetsåtgärd (samt allmänt tristess),
den känns inte alls helt instabil som den gjorde när den var nyinflammerad.
Den är fortfarande lite svullen och småöm dock, fattar inte vad det beror på,
men den blev inte värre av att springa allafall.
Det var 20+ och sol idag, och jag sprang en längre runda än vanligt. Tog mig
runt den där gamla 5,5-banan som vi sprang i högstadiet. Det gick bra, men
i slutet var det väldigt jobbigt då solen brände och jag var så jävla törstig.
Började inte gå under hela sträckan, joggade hela tiden! Stannade dock till en
sekund vid Ältavägen dock för att stretcha ett skenben som surade för att jag
just joggat nerför en backe. Den värken släppte direkt då.
Minns inte vad tiderna för betygen var, är det någon som minns? Kul att veta ju.
Sprang på 38 minuter allafall, vilket är rätt bra då jag ska springa milen på under
en timme när jag springer Midnattsloppet. Behöver förstås förbättra mig och helst
orka springa 5,5-sträckan på 30 minuter, gärna mindre. Ska försöka springa en mil
också snart, måste bara träna upp min kondition lite till innan jag ger mig på den.
Har faktiskt aldrig sprungit en mil förut, vad jag vet. Aldrig i vuxen ålder, sådär
seriöst joggande. Nåja. Nu ska jag sätta igång igen, och fotjäveln ska hålla.
with life / Emelie
Lady Stardust
Det känns som att jag lägger upp samma grejer som Cissi, men
i torsdag köpte jag en så jävla snygg kjol som verkligen passar mig,
jag känner mig snygg i den och den passar min kroppsform.
Jag bytte stil nu, kände jag. Det har väl varit på glid ett tag, men nu i
helgen målade jag naglarna blodröda, satte upp håret (visserligen delvis
av bekvämlighetsskäl, jag hatar att ha håret framme i ögonen) och knöt
en sjal runt halsen och valsade runt med Ramones i lurarna.
Som tagen direkt ur femtiotalet, förutom det där med Ramones, då.
Jag vill aldrig någonsin ta av mig den här outfiten, men man måste nog...
Känner mig sjukt hemma i det här.
(Vad töntigt att jag målade naglarna röda lagom tills mitt stora muntliga föredrag
i Naturkunskap B som ska handla om blodgrupper, som om jag ville köra på ett tema.)
with life / Emelie
It's not my Place (In the 9 to 5 World)
Jag luftar tydligen a punk way of life vid middagsbordet när
samtalsämnet är tatueringar.
Jag: Men vafan! Det är som folk som säger att man inte ska tatuera
sig för att man tydligen gör sig omöjlig på arbetsmarknaden och att andra
människor ser en som oseriös och white trash, och jag tycker fan synd om
de människorna som uppenbarligen har som livsmål att behaga arbetsgivare
och helt okända människor!
Mamma: Haha, herregud, vilken punkare!
Pappa: Var kan det ha kommit ifrån? Inte från oss, väl?
Mamma: Haha, nej, aldrig...
Mina föräldrar är ex-punkare och ex-skin, men särskilt pappa har fortfarande dr. Martens
och pikétröjor, och här hemma har både punk, Oi! och rockskivor gått varma under hela
min uppväxt. Om man lyssnar på texterna i dessa tre musikstilar är självkänsla ett väldigt
återkommande tema. Think for yourself, question everything, live your life...
Nog för att jag har haft det tufft i livet i perioder, särskilt i högstadiet, och mått dåligt, och
mitt självförtroende har inte varit och är fortfarande inte på topp. Men självkänsla har jag
fan fått med mig i modersmjölken.
Jag är så tacksam för att jag växte upp i just min familj.
with life / Emelie
For No One
Dag 6 i fotoutmaningen: Makes you smile.
Såpbubblor. Att hänga ut ur mitt eget fönster med utsikt över Nytorps Gärde
Nackareservatet och södra Björkhagen och blåsa såpbubblor är bäst.
Nu får jag åter gå till min laborationsrapport, hemprovet och min muntliga redovisning...
with life / Emelie
Garden of Serenity
utställningen som Rebeckas klass hade.
De hade gjutit en massa små spädbarn i gips och sprayat på en massa
silverfärg, och sen placerat ut alla i en trappa. Mycket vackert och särskilt
när solen kom fram bakom regnmolnen och lyste på den alldeles nyregnade
Millesgården blev det otroligt effektfullt.
Lite utsikt över Lidingöbron, Ropsten och Frihamnen från Millesgården.
Så vackert.
Trappan var fin.
Fint.
<3
with life / Emelie
Psycho Teraphy
Jag bär en liten torshammare, ibland under klänningen, och ibland
över. Det beror lite på hur klänningens krage ser ut.
Ibland tycker jag nästan att det är lite småläskigt att bära en torshammare.
Det är ju sjukt fånigt att jag är det, men den är ju tyvärr sammankopplad
med nynazism, även om det mest var på 90-talet.
Varför bär jag den? För att jag väldigt intresserad av historia och nordisk mytologi.
Jag tycker om vikingatidens kultur, även om den förstås hade sina dåliga sidor
hade den också sina bra sidor. Sverige är ett gammalt land med mycket historia
och mycket kultur, och jag är glad att jag är född i Sverige. Det är ett fantastiskt
land på väldigt många sätt.
Jag vill inte att torshammaren, svenska flaggan och stormaktstiden ska vara alldeles
sammankopplade med ett gäng efterblivna idioter. Torshammaren är en fin symbol,
svenska flaggan är ju våran flagga, och stormaktstiden är en intressant del av historien.
Det är inget politiskt i det. Det är ju bara ... saker.
Just därför vill jag bära min torshammare synligt för att helt enkelt ta tillbaka den.
För att ta bort all påtvingad politik från den.
with life / Emelie
The Letter
Brevlåda? Mest stenhårda "Nej till reklam"-skylten någonsin också.
Nu blir det födelsedagsmiddag med mamma!
with life / Emelie
Love you to
(Nej, jag har inte stavat fel på "too", Beatleslåten heter "Love you to".)
Dag 3 i fotoutmaningen: Something I adore.
Hmm. Mormors katt, som en gång var min?
Fast alla vet ju att katter är sina egna.
with life / Emelie
Rock-rock, rockaway beach!
Som så ofta förr kammade jag upp en beehive och hårsprayade mig tillbaka
till 60-talet, och sen, istället för ett diadem, tog jag ett dubbelvikt halsband och
satte i håret. Det blev skitsnyggt!
Kanske inte satt helt hundraprocentigt, men det var snyggt och helt klart en
grej jag kommer att använda.
I sommar tänker jag se ut såhär. Jag ska skita i att köpa ett SL-kort och istället
skramla runt på Panzer II, lyssna på Ramones och sjunga Rockaway Beach.
Ramones är helt klart sommar-musik.
with life / Emelie
Time is on my side
Idag ser jag ut såhär, klädd i en Oasisklänning och secondhand-skärp.
Har visserligen strumpbyxor på bilden, men sedan upptäckte jag att det
var hål i dom och nu tänker jag "Balls to it", det är sommar och jag ska
cykla till mormor och vara barbent för första gången i år, så det så!
Tjipp!
with life / Emelie
Wanderlust
Någonting händer alltid med mig på nätterna, just nu när våren går över
i försommar. Jag ligger alltid vaken och vill ut.
Jag vill samla ihop mina allra bästa vänner och lägga mig i varmt gräs i
stockholmsnatten och bli full på billigt rödvin och skratta så tårarna rinner
och inte bry mig om att min eyeliner blir förstörd.
Jag vill se soluppgången igen. Jag vill sitta i min säng och värmas av
solens första strålar klockan fyra på morgonen.
Min fot är trasig och jag önskar att den fungerade för just nu känns det
som att jag skulle kunna springa ett varv runt ekvatorn och hem igen.
I sommar ska jag vara ensam hemma i en vecka. Jag längtar så.
Jag kommer bosätta mig på en balkong i Kärrtorp där måsarna skränar
och solen går upp i norr.
Jag vill ha fler ögonblick att minnas. Fler. Fler. Fler.
with life / Emelie
Morning has broken
Äntligen har jag lyckats fota min frukost. De senaste dagarna har jag
antingen skippat frukosten eller bara hällt i mig en kopp kaffe innan
lektionen på Komvux, eller helt enkelt glömt att fota.
Idag lyckades jag dock!
En stor mugg med kaffe, två dubbelmackor med tomater och fetaost, och DN.
När mackorna var uppätna slank det ner tre stycken Oreos till kaffet också men
de kom inte med på bild. Älskar att vara ledig så jag hinner äta en lång och god
frukost. Egentligen skulle jag ha lektion på Komvux, men vi ska göra laborationer
så klassen är uppdelad, för om över 40 personer skulle göra laborationer på samma
gång skulle det bli kaos. På fredag är det min tur!
with life / Emelie
Golden Slumbers
Nu har jag läst Pet Sematary av Stephen King, och fy helvete vilken bok
det är. Så fruktansvärd, den har en så hemsk handling men är så otroligt bra!
Den är riktigt ruskig och i vissa partier är den nästan fysiskt jobbig att läsa,
det värker i hjärtat av att läsa.
De här två styckena exempelvis. (Spoilervarning, vill du läsa boken så scrolla förbi)
Överjävligt.
Just när jag var i början av boken hörde jag om utställningen Bodyworlds
som kommer till Tom Tits i sommar. Vilket sammanträffande!
http://www.svd.se/kultur/utstallning-med-lik-till-sverige_7113321.svd
Jag läste en massa protester mot den, ofta med argumentet att barn skulle
kunna ramla in på utställningen och ta skada av det, för barn är inte redo att
möta död och förstå den.
I början av Pet Sematary tas nämligen just den här frågan upp: Kan och ska
barn möta begreppet död eller ska de skyddas från insikten att inget är för evigt?
I boken har familjen Creed just flyttat in i ett nytt hus. Familjen består av pappa
Louis, mamma Rachel, storasyster Ellie som snart ska börja skolan och lilla Gage,
som bara är 2 år. De har dessutom en katt, som är Ellies.
Deras granne visar dom att de har en djurkyrkogård uppe i skogen bakom deras hus,
som är skapad av barn (därav felstavningen, Pet Sematary) och Ellie får för första
gången inse att eftersom andra barn har begravt sina husdjur här, betyder det att även
hennes katt kommer att dö och att hon kommer uppleva dess död och sorgen efter den.
Hon blir väldigt ledsen och senare på kvällen, när barnen sover, har Louis och Rachel
ett stort gräl om huruvida det var rätt att Ellie fick se djurkyrkogården eller om hon
hade mått bättre om hon helt enkelt hade skyddats från den vetskapen.
De allra flesta föräldrar låter barn få veta var bebisar kommer ifrån. Det är ju en
helt berättigad fråga och något helt naturligt. Men döden då? Vad som händer i andra
änden av livet? Det får man inte prata om. Det ska ignoreras och gömmas undan.
Jag tror faktiskt att det är bra att prata om döden med sina barn, förklara vad som
händer och säga att vissa människor tror att man kommer till himlen och andra tror
att man återföds. Då blir kanske chocken när mor- och farföräldrar dör inte lika stor.
Kanske. Vad vet jag?
Vad tror ni?
with life / Emelie
Maxwell's Silver Hammer
Jag har mera lektionsdoodles åt er! Ganska ambitiöst sådant faktiskt.
Du kan ta esteten ur bildsalen, men du kan inte ta bildsalen ur esteten.
Uppmanar mig själv att hämta ett häfte som handlade om celler hos Sigge.
Mendel, killen som kom på det där med dominanta och recessiva anlag.
Första gången min lärare sa hans namn tyckte jag att hon sa "Mengele" och
jag höll på att hosta ur mig min bonaqua på min skrivbok i förvåning.
Litet insideskämt för alla som någongång sett mig äta på Tacobar.
*fladdra selektivt med fingrarna*
Evolution for dummies.
Nej, jag vet fan inte vad det där ska föreställa.
Det här en illustration till en övningsfråga.
"Johan ska hjälpa Lasse med en fråga till deras Genetikprov och säger
'På DNA sitter det långa trådar av kromosomer som med hjälp av proteiner
kodar för en gen!" men Johan är helt ute och cyklar. Hur skulle man själv
berätta för Lasse hur saken ligger till?
Min teckning:
Helt klart det mest ambitiösa som jag har klottrat.
En liten Joey Ramone fick också plats.
with life / Emelie
Rock 'n' Roll High School
Evolution och Genetik i Naturkunskap B, så nu måste jag få flumma ur.
Älskade vissa frågor.
"En förnekare av evolutionsteorin säger "jag kan inte tro att vi utvecklats från
schimpanser!". Hur har denna person missuppfattat evolutionsteorin?
Jag:
Om ni vill veta: Evolutionsförnekaren gör ett vanligt misstag och tror att människan
härstammar från allt annat i rakt nedstigande led vilket skulle göra oss till jordens
mest fulländade varelse, vilket vi inte är.
Människor och schimpanser härstammar ur samma varelse, men för många tusentals
år sedan delade vi på oss och blev två helt skiljda arter, och vi är anpassade optimalt
för det som passade just oss och vårat levnadssätt.
Jag hoppas att det här stämmer, annars har jag torskat 4 poäng.
En annan rolig fråga var:
John är australiensare. Han ordnar en fest och du är där, och han berättar
att han har släktforskat och kommit fram till att han härstammar från britter
som kom till Australien i slutet av 1700-talet, och han har ljus hy [och blablabla
lång jävla genetik- och evolutionsfråga för att John tror att hans kommande släktingar
kommer att anpassa sig till Australien per automagik och bli mörkare i hyn, vilket
han hoppas för att han är så blek att han är genomskinlig och troligen ginger också,
det är därför festen med största sannolikhet är mitt i natten för att annars skulle
John få tredje gradens brännskador, och jag projicerar inte aaaalls för att jag bränner
mig hur lätt som helst, nejdå, inte alls men hursomhelst ska man äga John i diskussionen]
Vad hade du sagt, hur hade du resonerat i diskussionen?
Det jag mest hakade upp mig på var att jag skulle ha sagt är att han härstammade
från britter som kom till Australien på 1700-talet, med andra ord typ mördare, rövare
och våldtäktmän som fick välja mellan fängelse eller att bo down under. LOL!
Och nej, John. Hyn på dina barnbarnsbarn kommer vara lika Nordsjövit som din egen,
om ingen i din släkt lyckas haffa en lite mer mörkhyad person och få knoddar.
Jag har för övrigt övervägt, varje gång jag läser Pet Sematary på tunnelbanan och kommer
till Kärrtorp, att bara sitta kvar och åka Skarpnäck-Åkeshov tills jag har läst färdigt den.
SÅ. BRA. ÄR. DEN.
with life / Emelie
